Tecknets Gudsmoder, Ikontryck 40 x 34

Så skall då Herren själv ge er ett tecken: Se den unga kvinnan skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel. Jesaja 7:14 I denna Mariaikon, en av de allra mest älskade, som i lika hög grad är en Kristusikon, avbildas Maria som tecknet för Kyrkans mysterium, porten till den nya skapelsen, som når sin fullbordan i våra hjärtan, i det Eviga land, som redan här i tiden föregrips, där Gud ska bli allt i alla. Framställd utan sentimentalitet, skön och rakryggad, utan alla åthävor, öppnar hon sig för Skaparens omfamning, frambär hon Ordet i barnets gestalt, som i begynnelsen var hos Gud och var Gud, och genom vilket allt har blivit till..., för mänsklighetens pånyttfödelse och enhetens mysterium (Joh 1:1-5 & 14). Glatt lyfter hon sina händer i förbehållslös tro och förtröstan, ett upplyftande som här gestaltar hela Kyrkans bön och tacksamhet och den livskraft och värme Guds folk uppfylls av genom de heliga sakramenten och den kristna gemenskapen. Som en mäktig matriark – överlägsen de gamla patriarkerna – och som en nyutslagen blomma, öppnar hon sin famn mot den Eviga vårsolens glans. Och som en sång från tusen munnar tillber hon den Okroppslige, Evige – materiens och livets Skapare – som på ett för tanken obegripligt sätt har stigit ned i hennes kropp och som ett vanligt mänskligt foster, men alltjämt Gud av evighet, tagit form i hennes livmoder. Genom en befruktning av evighet, som trotsade naturens lagar, har den Oskapade och Omätlige blivit kött och ben av hennes kött och ben, fått ögon, händer och ett människohjärta, lika vackert och sårbart som hennes eget. Det leende Jesusbarnet – Immanuel – här framställt som en pojke i tolvårsåldern, är avbildat mot bakgrund av en stjärnbeströdd natthimmel inskriven i en cirkel, symbolen för att Gud sammanhåller universum genom sina naturlagar. Benämningen Immanuel betyder Gud med oss och är hämtat från Jesajas berömda profetia (Jesaja. 7:14). Cirkeln har också oblaternas form, formen av de små runda bröd som under gudstjänsten blir en del av Kristi kropp, hans gudomlig natur, som i sin tur, när vi äter dessa, låter oss alla, var och en, bli förenade med Gud på det mest djupgående och intima sätt. I denna ikon möter oss ett ungdomligt porträtt av den kosmiske Guden, som i kraft av sitt mysterium och de gudomliga energierna är den yttersta orsaken till materiens existens och livets skiftande gestalter, den skönhet och precision som hör till skapelsens mångfald och dess dynamiska samspel av form, färg och rörelse. Det vackraste och största i hela detta verk är vi människor, Guds självporträtt och vänner, med våra sammansatta själsförmögenheter och personliga särdrag. Immanuel är gudsmänniskan, som genom inkarnationen – Guds människoblivande – kommit till oss för att förena människans liv med Guds. Man har ibland kopplat samman berättelsen om den brinnande busken med inkarnationen. På samma sätt som busken brinner utan att förtäras av elden, bär Maria Gud i sin kropp utan att förgås (2 Moseboken 3:1-5). De två brinnande seraferna manifesterar den himmelska världens tilllbedjan och vördnad. I glädje har de öppnat sina munnar till lovsång inför Guds människoblivande. Detta stora mysterium är också vårt, som genom dopet blivit ett med Jesus. Gud blev människa, säger Sankt Athanasios, för att människan skulle bli gudomliggjord, och, säger Sankt Augustinus, apropå detsamma, Gud är närmare människan än människan själv.

Titel: Tecknets Gudsmoder, Ikontryck 40 x 34
Förlag: Gerdmar