Pennskaftet

Elin Wägners roman Pennskaftet, i nyutgåva med efterord av Ulrika Knutson, handlar om journalisten Barbro (som kallas Pennskaftet) och hennes kamp för kvinnlig rösträtt.

Pennskaftet är en eldsjäl. Hon är ung och stark och optimistisk. Med sin journalistik vill hon uträtta stora saker, hon vill upphäva orättvisorna, hon vill förändra världen. Hennes kvinnliga kamrater är lika beslutsamma, men det är svårt att hålla fanan högt i en tid när så många i deras omgivning - både män och kvinnor - är fullkomligt oförstående inför tanken på kvinnlig rösträtt. Då gäller det att bita ihop och fortsätta framåt, något som Pennskaftet är mästare i, att bita ihop.

Hon arbetar på Frisinnade Morgontidningen i Klarakvarteren. Hon jäktar mellan redaktionen och kamplokalen för rösträtten.

"Hon var klädd i en lång mörkblå journalistrock, rak och snäv som ett pennfodral." På huvudet en eldröd hatt, en så kallad "kvällskråka, varur ett par mycket illfundiga ögon tittade fram".

Hon uppvaktas av den unge arkitekten Dick som först tror att hon är en lättfärdig flicka, men strax får klart för sig att hon är raka motsatsen: Hon är karaktärsfast och ihärdig. En verklig kämpe. Målmedveten. Disciplinerad.

Ändå är hon öppen för kärlek: När hon och Dick blir ett par är de "oskiljaktiga som ett andpar om våren".

Pennskaftet är en roman om politisk kamp men också om privatliv och om kärlek.

Titel: Pennskaftet
Förlag: Bakhåll