Detta öppna brev: Spiritualitet och regelverk i prästbrev inom Svenska kyrkan

Kan prästbrevet vara något mera än ett dokument som intygar att en person har blivit prästvigd enligt gällande ordning? Kan det vara ett stöd och en uppmuntran för den som fått det i sin hand; och ett underlag för en sund självobservans? Skulle det rent av kunna vara ett fribrev och ett redskap för att prioritera det mest centrala i prästens mångahanda sysslor – en hjälp att fokusera på det viktigaste när förväntningar, utifrån och inifrån, tenderar att splittra prästens koncentration? Kan ett prästbrev dessutom vara till hjälp för församlingen att bättre förstå vad en präst primärt har till uppgift att göra och vara?

En del av innehållet i prästbreven tycks peka i den riktningen.

Frågor och reflektioner av den här typen har gett sig till känna under författarens arbete med både gamla och nya prästbrev, som fått träda fram ur de alltför vanligt förekommande glömskans skrymslen, för att ta plats i denna bok.

Denna relativt okända dokumenttyp har en lång historia och går att härleda ända till medeltiden. Det äldsta prästbrevet som presenteras i den här boken är från 1694.

Därpå följer exempel från olika tidsepoker och stift fram till 1893. Perioden därefter belyses med texter från i stort sett samtliga biskopar.

Hur skiljer sig formuleringarna mellan stiften? Vilka biskopar är det som gjort omformuleringar, och vilka har skrivit nya texter i sina prästbrev?

På vad sätt speglar detta anknytningen till samtida regelverk? Och vad har det att säga om samtidens eller biskopens spiritualitet? Frågorna är många som kan riktas till dessa dokument. De belyses från olika synvinklar i det omfångsrika materialet.

Ingvar Bengtsson är teol.dr i kyrkohistoria och stiftsprost em. i Göteborgs stift, numera verksam som privatpraktiserande psykoterapeut och handledare. Han har tidigare skrivit böcker om själavård, tvillingskap och prästlöften.