Sidan är under uppbyggnad, viss funktionalitet kan därför saknas. Kontakta oss om du behöver hjälp.
Sidan är under utveckling, viss funktionalitet kan därmed saknas. Kontakta oss om du behöver hjälp.

Solen blodröd - historien om en rastlös man

95 kr - 95 kr
95 kr
95 kr - 95 kr
95 kr
SKU 978-91-633-3550-1
"År 1895 dog kyrkoherden i Tranemo pastorat av Göteborgs stift, Anders Elgqvist. Därmed ändades ett synnerligen märkligt och innehållsrikt livsöde. Under en stor del av livet skrev han dagbok, och det är med hjälp av dessa blad som nu Torkel Ivarsson har tecknat bilden av vad som i sanning var en ”rastlös man”; ständigt nyfiken, ständigt lärande och ständigt verksam. Elgqvist var född i Drängsered, Halland, år 1821, och växte upp i ett jordbrukarhem.Tidigt visade han prov på intellektuell begåvning, och fick hjälp att studera. Studierna gick via Halmstad till Lund där han tog studentexamen. Som många andra studenter fungerade han under studietiden som informator på större gårdar.Tidigt hade Elgqvist också påverkats av schartauanismen. Redan i Halmstad hade Elgqvist kommit i kontakt med C.W. Skarstedt, som var en ivrig anhängare av missionstanken. Kanske väcktes redan här den kallelse som så småningom skulle föra Elgqvist ut i tjänst i den tidiga Kinamissionen? Att kombinera schartauanism och missionsiver var dock vid denna tid, vilket Ivarsson missar att lyfta fram, mindre vanligt. I sin strävan att bli missionär reste emellertid Elgqvist 1846 till Basel och det utbildningsinstitut som den sk Baselmissionen, i Sverige företrädd av Peter Fjellstedt, drev. Redan efter ett år återvände Elgqvist till Lund. Istället kom han att prästvigas 1848, men tog en missionärsexamen 1849. Målet för hans strävanden var nu nära förestående – Kina. Den protestantiska Kinamissionen var vid mitten av 1800-talet insatt i ett komplext spänningsförhållande. Sedan början av seklet hade engelsmännen från Indien till Kina smugglat stora mängder opium, vilket hade åstadkommit stora problem bland den kinesiska befolkningen. När de kinesiska styrkorna 1839 slog tillbaka mot missbruket, svarade engelsmännen med fullskaligt krig. Hongkong blev därefter brittisk kronkoloni och ett flertal hamnar öppnades för handel, kontrollerad av England. Därmed hade förutsättningarna för missionärernas ankomst skapats. Föreställningen om kineserna som ett obildat och vildsint folk var allmänt utbredd bland européerna. Bilden blev endast delvis bättre genom de hemvändande missionärerna. De missionsförsök som inleddes måste förstås mot bakgrund av att dessa alls inte var välkomna. De var på sin höjd tolererade som ett resultat av opiumkriget. Därtill hade ju kineserna en välut- vecklad civilisation som i sin tur såg på andra folk och kulturer med misstänksamhet. Exempelvis blev en av Elgqvists närmaste vänner och kollegor i missionen mördad, medan Elgqvist själv med nöd och näppe klarade sig undan. I Sverige och inte minst i Västsverige levde föreställningen om den svåra Kinamissionen kvar länge. Själv fi ck jag från min farfar, född i Borås 1929, lära mig ramsan: ”I Kina går kineser med långa bamburör, och sticker missionärerna i rumpan så det blör”. Elgqvist, som i förtid avbröt sin mission i Kina, var naturligtvis vid hemkomsten märkt av sina upplevelser i Kina, men tycks aldrig ha varit negativt inställd till Kina och dess befolkning. Snarare upplevde han sig sviken av det missionssällskap som sänt ut honom, med en bitter fejd och smutskastning som resultat. Hemkommen till Sverige tycks Elgqvist ha varit osäker på om han skulle fortsätta som präst eller ägna sig helt åt vetenskapen. Han hade gjort en hel del insamlingar i Kina och därtill gjort framgångar i studiet av vissa kinesiska dialekter. (Detta förde honom senare in i en brevväxling med August Strindberg, som i egenskap av amanuens vid Kungliga Biblioteket hade att katalogisera vissa kinesiska böcker, och i detta ärende rådfrågade han Elgqvist.) Elgqvist fortsatte emellertid den prästerliga banan och blev strax, efter missiv till Kalv, Svenljunga, Tranemo och Träslöv, fängelsepredikant på Älvsborgs fästning, och under en tid samti- digt predikant på Sahlgrenska sjukhuset. 1862 blev han så komminister i Lindbergs församling utanför Varberg. 1866 tillträdde han som kyrkoherde i Tranemo, där han kom att verka livet ut. Om uttrycket en rastlös man stämt väl på Elgqvists person tidigare, blir det inte mindre korrekt efter flytten till Tranemo. Utöver allt det prästerliga, sysselsätter han sig i betydande grad med det till prästgården knutna jordbruket, och bygger med tiden upp ett omfattande jordbruk. Han bygger också fastigheter i Jönköping. Som kyrkoherde får han också vara med om att starta upp bygget av den kyrka som idag är församlingskyrka i Tranemo. Under denna tid kommer han också att alltmer ställa sig skeptisk till den schartauanska riktningen, som han menade hade blivit alltmer lagisk, ja till och med fariseisk. Han blir inbegripen i stridigheter med biskop Björck, den förste av den schartauanska riktningens män som blev biskop. I skildringen av dessa strider hade man kunnat önska, att författaren skulle ha kunnat förhålla sig något mer objektiv till sitt studieobjekt. Följden blir istället att biskopen konsekvent beskrivs som en osympatisk typ. Elgqvist skriver på ett ställe att: ”Så har biskop B. ofta missbrukat sin ställning och embete att imponera och rent ut sagdt verka i den schartauanska jesuitordens tjenst”. Ja, så uppfattade Elgqvist saken, men det är ju alls inte säkert att detta är helt med sanningen överensstämmande. Torkel Ivarsson har skrivit en spännande och intressant bok om Anders Elgqvist, ett i sanning märkligt livsöde. Utöver det extraordinära, ger också framställningen in god bilden av en dåtida lantsortskyrkoherdes vardag" (Markus Hagberg i Föreningen för Västgötalitteratur)

Titel: Solen blodröd - historien om en rastlös man
Förlag: Tranemo Hembygdsförening